Mega-Pyton 4/99
Serietidning, 84 sidor, 29: 50. Atlantic Förlag.

Så har man ännu en antologi att analysera. För att göra det hela lite mer eggande håller jag mig till tre meningar per inslag.

Martin Kellerman säljer tidningen. Ett känt namn med känd influens. Gary Larson har mycket att stå till svars för den yttersta dagen.

Mats Jonsson skriver duktiga ledare och den här är inget undantag, även om det fuskas lite med gammal utfyllnad. Jag har ju också syndsat på det området, kan jag erkänna. Jag kan också erkänna att jag sällan tittar på tv utan ett fast grepp om kuken.

Översättningen av Hate har nu nått till Pappa Bradleys tvåloperavärdiga död. Det känns som det var mycket länge sedan Hate nr 1 gavs ut. Och det var det ju också.

Simon Gärdenfors judiska sida spricker upp i ett leende. För att öka sidantalet späs en i övrigt ganska anständig serie ut med blott alltför många pausrutor. Ibland vore det faktiskt på plats om Mats tog sitt redaktionella ansvar.

Varför envisas man med att publicera Julie Doucets drömserier? Är hon en läsarfavorit? Gäller surrealism igen?

Efter uppbrottet med Simon och Calle behöll David rättigheterna till DJ Rövs klassiska ansikte, som fortsättningsvis produceras under namnet DJ R*v och lider tungt under oket av Davids exmperimenterande med politisk korrekthet, även om det antagligen är fullt korrekt av en så analfixerad dj att avsky Ken. Ett annat problem är att David inte längre kan bli nedröstad, och därför vältrar sig i obskyra referenser till Kinks, John Cage, och annat utan klubbanknytning. David är fan dum i huvudet.

Jag tycker Sam Henderson nästan är så rolig en serieskapare kan bli. Megapyton borde ha plats för mer skratt. Vardagsrealism, är inte det jävligt 1996?

David Liljemarks "Susanna & Bo" är ett utmärkt exempel på hur fel det kan bli om man försöker göra självutlämnande serier utan självdistans. Om David insåg vilken kuf han var kunde hans självbiografier bli ungefär hur roliga och rörande som helst, nu skildras David via alter egot Bo som det genomsnitt en degenererad omvärld aldrig lyckas uppnå och det blir bara besynnerligt och tragiskt. Dessutoms släpas Fredriks ansikte helt oprovocerat i den djupaste smuts.

Åsa Grenvall gör däremot en riktigt hyfsad serie i bästa Karna Rusek - anda. Verklighetsbaserat, grinigt och politiskt korrekt. Karna förtjänar visserligen debutalbum och lutraktiva publiceringsmöjligheter bättre än sin epigon, men det är inte min sak att bedöma, utan snarare något som bäst avgörs genom en rejäl catfight.

Daniel Ahlgren gör ännu en serie om undermålig skolgång. Tröttnar han aldrig? Jag har i vart fall gjort det för länge sedan.

Pontus Lundkvist är nog den enda ur den nuvaranda staben som skulle platsa i Pytons förpubertala inkarnation. Motsägelsefullt nog är han samtidigt den främste av de inhemska tecknarna. Exempelvis är han rolig.

Till skillnad från Rasmus Gran, som med bestämd min sätter sig på platsen mellan humor och vardagsrealism. Stol saknas dock, och Rasmus slår i marken med svanskotan före. Hoppas det gjorde riktigt jävla ont.

Jag blev på gott humör när jag fick höra att Mega-Pyton skulle läggas ned. I så fall kanske vissa skulle börja anstränga sig lite igen. Men nu ska den eventuellt drivas vidare i Ordfronts regi. Eller om det nu var Egmont som var det senaste budet. Hoppas Mats börjar ställa högre krav på de inhemska tecknarna. Och kör ut den stofila Peter Bagge. Använder det lediga tjoget sidor till något spännande. Clowes. Brunetti. Sam Henderson. Då kanske Mega-Pyton till sist blir lika spännande i praktiken som på papperet.
JN

Motorbooty#9
Fansin, 100 s A4, omslaget och delar av innehållet i färg. 8 dollar vid beställning från Sverige, men den är inte omöjlig att hitta i typ vissa skivbutiker. motorb@motorbooty.com

När jag var hemma hos Mats O Strömberg för nåt år sen och inte hade så mycket för mig råkade jag hitta en tidning som jag omedelbart tyckte mycket om. Den förenade gamla, goda Forced Exposures hälsosamt cyniska attityd med en satirisk ådra med udden riktad mot den så kallade alternativkulturens ikoner och fixstjärnor. Bra serietecknare som Lloyd Dangle och Mary Fleener bidrog glatt och villigt med förträffligt material. Jag beslöt mig för att köpa den så snart jag hittade den i butik. Väl hemma hittade jag ett nummer av vad jag trodde var samma tidning på Freak Scene, med Peter Bagge-omslag och allt. Men den verkade inte alls lika skojig som det nummer jag läst hos Mats O. så fansinet föll i glömska. Det var inte förrän helt nyligen, då ett nytt nummer av Motorbooty kom ut, efter fem års uppehåll, som jag insåg att jag blandat ihop den med Gearhead. Nåväl, innan uppehållet gjordes tidningen av serietecknaren Mark Dancey och undergroundfilmaren Danny Plotkin. Nu har Plotkin hoppat av, vilket gör att serierna, främst från Danceys egen penna då, får mer utrymme än tidigare. Det är mestadels fråga om habila dokumentärserier som skildrar obskyra episoder ur populärmusikens historia. Dangle, La Ban och Fleener bidrar fortfarande med hyfsade gejer, men textmaterialet, som jag uppskattade mest, känns lite lamare än förr. Men ibland glimtar det till: Det finns en "fullkomligt objektiv" lista över världshistoriens hundra sämsta skivor, som legat ute på deras hemsida ett tag och genererat en hel del negativ respons, som naturligtvis återges i tidningen. En satirisk text skildrar en samtid där genrenostalgin och liverollspelen gått så långt att punk-kidsen börjat återskapa berömda spelningar från gångna decennier. Så visst kan de fortfarande. Men ändå, det känns lite som en återföreningsskiva, det här numret. Det var bättre förr.
FJ

The Rag-Time Ephemeralist Vol. 1,#1
Fansin, 116 s A5 (typ), limmad rygg, omslag i styv papp. $12.00 plus porto. Acme Novelty Library, 1112 N. Hoyne Avenue, Chicago, IL 60622, Amerikas Förenta Stater.

The Imp#2
Fansin, 68 s liggande format, ngt smalare än A5, omslag i 2-färg. $6.00. Dan Raeburn, 1454 W Summerdale 2C, Chicago, IL 60640, Amerikas Förenta Stater.

Om ingen redan, efter pappslöjdsbyggsatserna i hans överdrivet noggrant tecknade och formgivna serietidning Acme Novelty Library, var övertygad om att Chris Ware var knäpp så kommer Rag-time Ephemeralist som en sista spik i dårkistan. Ett mycket initierat ragtime-fansin, med mängder av sällsynt not- och bildmaterial. Inte speciellt intressant för folk utan brinnande Scott Joplin-intresse, eftersom texterna, som är skrivna av Ware och andra medlemmar av ragtime-fandom, är väldigt stela. Informativa, men inte speciellt underhållande för ofrälse. Och nej, han ritar inget, men har gjort all layout, vilket gör att den till utseendet påminner om textsidorna i Acme. Upplagan är bara 500 ex, så jag vet inte om den går att få tag på fortfarande.

Något som i princip går att få tag på är nummer tre av Dan Raeburns förnämliga serietidskrift Imp. Varje nummer av Imp behandlar ett, och endast ett, ämne, och det tredje numret avhandlar just Chris Wares serier. Det är även tryckt i ett stort format, liknande vissa nummer av Acme Novelty Library, och flera Chicagobaserade tecknare medverkar med färgserier som handlar om herr Ware och hans verk. Layouten är utformad för att likna textsdiorna i Acme. Tyvärr har jag i skrivande stund bara sett halvfärdiga förhandskopior på denna tidning, så jag kan inte säga så mycket mer om kvalitén på innehållet än att det såg bra ut. Däremot så har jag fått och läst nummer två, som handlar om Jack Chick, som Johannes skrev om i förra numret av Chocken. Även här har ämnet fått diktera formen, så numret ser helt enkelt ut som en Chick Tract i större format. Raeburn är en fanboy av guds nåde, och han kan skriva och analysera så det står härliga till. Han har gjort ett gediget researcharbete, spårat upp vissa av tecknarna, satt in Chicks extrema kristendomstolkning i ett teologiskt perspektiv, ja, här finns allt man kan önska sig av en tidning som handlar om Jack Chicks livsverk. T o m ett reportage från ett besök i Jack Chicks högkvarter, skrivet av nån som haft ett möte med Chick i avsikt att göra propagandafilmer för honom, och en karta som visar vilken väg Jack kör för att hämta upp posten från sin postbox.. För alla som intresserade sig för Chick efter artikeln i förra numret och glatt beställde den kompletta tract-kollektionen är det här den självklara källan till mer information.
FJ

Bibel #14 eller så
Modetidskrift, typ 100 s färg, i princip gratis. Bonnier.

Resumé 47/99
Propagandablaska i tabloidformat, 48 s färg, 49 kr.

Egentligen hade jag täkt ta till storsläggan och förklara mina motstridiga känslor inför Bibel, tidningen alla skäms för att läsa. Har de rätt attityd, men usel koll, eller möjligen tvärt om? Det blir någor av en definitionsfråga, men nu när Herr Bonnier lagt ner den känns det rätt meningslöst (Klistra in citat från E till Ponta)

I stället ska jag skriva lite om reklambranschens egen veckotidning Resumé. En kamrat till mig kan nämligen sno åt sig den gratis på sin arbetsplats, och när han såg att just detta nummer innhöll en intervju med Lisa Carver gav han den till mig. "En intervju med Lisa Carver i Resumé?? Vart är världen på väg?" tänkte jag innan jag öppnade tidningen och blev förbannad. De där jäkla Bibel-aschlena hade alltså bjudit in Lisa Carver till Stockholm för ett offentligt framträdande som jag inte fick veta ett smack om förrän jag läste Resumé. Enligt artikeln uppträdde hon inför "reklamstudenter och mediawannabees". Så vi vanliga fansinläsare var alltså inte välkomna? Inte ens vi som prenumererar på Bibel? Kom igen. Än mer upprörd blir jag då jag inser att IT-fejorna och reklamrövarna fått allt om bakfoten. De verkar intressera sig för Lisa Carver i egenskap av härold för den ack så intressanta white trash-kulturen, som de hört så mycket intressant om. Vissa av dem har kanske t o m sett "Gummo" både en och två gånger. Whitesploitatiofenomenet, som det manifesterar sig i Sverige i dag är bland det mest patetiskt motbjudande som det här landet har att erbjuda. Så vår egen outbildade underklass är alltså inte nog smaklös och outbildad för att vara intressant? Det faktum att vår nya yuppiegeneration måste agera utbildad näsan-i-vädret-elit med blick för de senaste anglosaxiska trendvågorna t o m när de ska vältra sig i dålig smak är bara alltför talande. Hur djupt ner i självförakt kan en kultur sjunka egentligen?

Lisa Carver är ett bra exempel, ja, men ett exempel, inte på white trash-kulturen, utan på hur det subjektiva fansinperspektivet firar triumfer över etablerade medias skriverier vilken dag som helst. Missförstå mig inte, jag missunnar henne inte ett spår av de välförtjänta framgångar hon fått under senare år, men det är sorgligt att se hur lätt folk utan minsta koll kan missförstå de bästa intentioner. Eller goda och goda, jag vet ju inte riktigt vilka avsikter Strage hade när han inledde Carver-haussen för ett par år sedan.

Tidningen i övrigt är ungefär så fullspäckad med onda avsikter som man hade kunnat befara. Inte riktigt lika överjävligt idiot-mammon-populistiskt som att titta på amerikansk TV, men inte långt ifrån. Om man delade ut Resumé gratis till alla hushåll i Stockholms hushåll i stället för Bonniers meningslösa gratisannonstidning Avisen skulle revoultionen komma ett par dagar tidigare, det är ett som är säkert.
FJ

Fler recensioner