Spicecapades
Serietidning, 48 sidor magasinformat, Fantagraphics, 4 dollar

Vuxna människor förhåller sig i regel på två sätt till fenomenet Spice Girls: de avskyr och föraktar dem som representanter för konsumtionssamhällets lägsta gemensamma nämnare, eller så bejakar tugummimentaliteten, klisterrefrängerna och erektionen. När ett urval tecknare och skribenter från undergroundamerikas A, B och C-lag tar sig an "Girl Power" väljer de flesta den avslappnade varianten, med och utan dåligt samvete, och de bidragen blir förstås roligare att läsa. Ja, jag bejakar "Girl Power" om jag skulle tvingas ta ställning. Jag retar bara upp mig på saker värda att ta på allvar. Spice Girls vänder sig till tioåringar, inte till mig. Och dom har en del jävligt fräna låtar. "Spice upp your Life", exempelvis. Hur kan man ägna tid åt att tycka illa om dem när exempelvis Bengt Dennis fortfarande kan vandra runt på Storstadens gator utan att slitas i stycken av försa bästa lynchmobb? Mycket riktigt befinner sig de alster som försöker driva med Spice Girls på lägsta mätbara Ackebonivå.

Bäst är Ivan Brunetti, som i "Wannafuck" vältrar sig i sin tv-fotölj och dekadens medans han funderar på vilken Spice Girl han helst knullar. Andra starka säljargument är Peter Bagge och Sam Henderson, men egentligen lovar innehållsförteckningen rundare än den håller, som brukligt med sådana här aktuella temaantologier med snäva deadlines. Ariel Bordeaux, Robert Crumb och Wayno medverkar till exempel endast med illustrationer, och varken Mike Diana eller Smell of Steve, inte gör särskilt bra ifrån sig sådär i all hast. I slutändan har man större anledning att köpa "Spicecapades" som Spice-fan än som serieentusiast. Själv väntar jag med iver på en liknande temaantologi om Britney Spears. Jag älskar den flickan. Hennes utvecklade bröst, skolade röst, kåtglansiga läppar, eggande dans och framförallt hennes musik.
JN

Ukraina#5 Ukraina#6 Ukraina#7 Ukraina#8 Ukraina#9 Ukraina på stan Ukraina#10 Ukraina#11 Ukraina#12 Ukraina#13 Poesi

Fansin i A5-format, varierande sidantal och pris, vissa har färgomslag. Kontakta utgivaren på simon@bboy.com för prisuppgift och uppgifter om vilka som finns kvar i lager.

Simon Gärdenfors är precis som grabben som sagt längst bak i klassrummet i mellanstadiet och var allmänt störig. Grabben som läraren aldrig kunde komma åt, för att han alltid hade en gliring på lager, killen som inte tog nånting på allvar och på så sätt blev på nåt sätt omöjlig att sätta dit. De flesta av dessa grabbar hamnade väl sedermera i rännstenen eller bakom disken på McDonalds, men Simon Gärdenfors har på nåt underligt vis gått vidare från sin karriär som ungdomsligist, och detta utan att tona ner sin respektlöshet, störighet och skenande självförtroende det minsta. Han tar inte heller nu i vuxen ålder speciellt mycket allvarligt, vilket gör honom till en förnämlig satiriker och ett pikant inslag i sällskapslivet som dragit vissas vrede på sig. Ukraina är hans högst egensinniga och oförutsägbara fansin, som efter en aningen trevande start blivit en av de mest intressanta seriefansinen just nu, om inte annat så i kraft av sin löjligt höga utgivningstakt

Få se nu... I nummer fyra finns ett par gästtecknare med och fyller ut, men det är Simons bidrag som håller. Vardagsbaserade, smålustiga serier, vissa med poänger, andra utan. I nummer fem lanserar Simon sin nya, mindre detaljrika stil för första gången. Inspirerad av John Porcellinos fansin King-Cat går denna nya stil ut på att lägga ner avsevärt mycket mindre jobb på teckningarna, främst genom att inte lägga nån svärta alls, vilket ger ett lite Tintin-liknande uttryck. Men medan Porcellinos stil kännetecknas av en viss precision och elegans är Simons hemvävda variant allmänt sett mer slafsig och odisciplinerad. Jag kan över huvud taget se vissa gemensamma drag mellan John Porcellino och flera av de unga svenska amatörserietecknarna av idag. Jag vet inte om man man tala om en skola eller en rörelse redan nu, men jag tror att den här typen av teckningar är en mycket fruktbar väg att gå om man vill uttrycka sig i serieform och vill nå en annan publik än de insnöade serienördar som utgör Serieföreningen. John Porcellino själv valde faktiskt sin enkla stil för att medvetet försöka nå ut till en punk/fansin-publik också. I vilket fall, Simons serie är en mycket underhållande skildring av Simon och hans kompisars jävelsvinande på Bokmässan-95, då de var 17 år. Sen fanns det inte plats för så värst många andra serier i det numret. Nummer sex, däremot, är av någon anledning en fullfjädrad antologi med bidrag från en hel massa folk: dels den gamla vanliga Simme-possen: Calle Thörn, Viktor Arve och Finn Hallin, men även en massa gamla skägg som David Liljemark, Ulf Johanson och Martin Fredrikson. Misstänker att Simon tagit med deras serier bara för att man ska kunna se hur mycket bättre den nya generationen amatörserietecknare är. För det är de. Henrik Bromander bidrar med några fina barndomsminnen också.

I sjuan börjar det lossna ordentligt, för där börjar Simon med sina djävulska satirer över förment "sanna", självbiografiska serier. Vissa av dessa har redan hunnit återtryckas både en och två gånger i Mega-Pyton och Galago, så jag misstänker att många redan känner till dem, men ändå. Dessutom börjar brevsidorna får upp farten, med hätska personangepp och en uppsluppen lekstugestämning. Fint färgomslag också. Sidoprojektet "Ukraina på stan" känns som en mer självklar uppföljare till nummer sju. Bara fyra sidor tunt, och utan serieinslag, innehåller det blott en text om en vardagsincident på stan. Det konceptet drivs än längre i nummer nio, där hela innehållet utgörs av ett brev som Simon skickade till Calle från Spanien 1996. Brev brukar ju alltid vara rätt trevliga att läsa, och så även detta, men om man jämför brevet med den yppersta brevskrivar-eliten står sig tyvärr Simon rätt slätt. Men blotta idén att köra ett brev i stället för några trista serier är ju tuff. Nummer tio firades med pompa och ståt med en mycket rolig fotoserie som beskriver en kväll på krogen för Calle och Simon. I ledaren återfinns fejkade gratulationer från diverse personer, inklusive undertecknad. Mycket fint. I elvan gör Simme helt om och presenterar en stillsam, vardagsrealistisk serie om en kyrkvaktmästare. Claes Juranders gamla 70-talsklassiker "Nilsson" samt Seth:s senare verk kan tjäna som referenspunkter. Jag undrar i mitt stilla sinne om den är menad som ett allvarligt försök till att upprätta nåt slags förtroende med läsaren, ett förtroende som är rätt svårt att uppnå med tanke på den slappa "jag tar ingenting på allvar, jag"-attityd som präglar de andra numren. Men serien förbleknar i vilket fall vid sidan av de stimmiga brevsidorna, där Johannes Nilsson och David Liljemark gör sitt bästa för att ta heder och ära av varandra. Simons ledare är över lag väldigt sympatiska små vardagsbetraktelser, och så även i detta nummer. Även så i tolvan, som är tjock och till övervägande del innehåller slappa jamserier i stil med Virserum-numret. Kvalitén är högst ojämn, men det finns nog många guldkorn utströdda över numrets sidor för att jag ska kunna rekommendera den. Synd för er bara att den bara trycktes i typ tjufem ex, och att hälften gavs bort till de tecknare som medverkar. Jag vet att Pontus Lundkvist var missnöjd med att han fick för lite credit för sin medverkan, så jag passar nu på att kungöra att han medverkar i de två serierna "Om jag hette Rolf" och "En helt vanlig dag". Glöm inte bort det, ungar!!

Nummer tretton innehåller, förutom det vanliga Ukrainaströsslet i stil med brevsida, ledare och diverse upphittade texter, en lång, öppenhjärtig och mycket bra intervju med Johannes Nilsson. När jag läste den tänkte jag bara "Helfestligt, hejdlöst, jätteintressant, man får en annan bild av Johannes än den han presenterar i sina texter. Håller helt klart internationell fansin-klass". Det var precis så jag tänkte. Sen när jag talat med andra som läst samma intervju har de chockats över hur extrem och osympatisk Johannes framstår i intervjun. Är det jag som är avtrubbad efter år av läsning av Answer me!-läsning, eller är det mina kamrater som är pimpinetta?? Läs själva och bilda er en egen uppfattning. Hans f d flickvän sa f ö i princip upp bekantskapen med honom p g a intervjun. Som bonus sprider David Liljemark ännnu mer hatstämningar inom fandom på brevsidorna genom att säga upp bekantskapen med Simon. Och Simon sprider hat genom att publicera brevet. Hå hå ja ja. Det här påminner mig om vad som folk berättat för mig om motsättningar mellan olika fraktioner av science fiction-fandom förr om åren.

Sammanfattningsvis kan sägas att Ukraina som fansin betraktat är långt mycket bättre än Simons serier tagna för sig själv. För som serietecknare är han inte mer än så där hyfsad. Det är därför man bör läsa hans serier i Ukraina, trots att flera av hans bästa grejer återtryckts i serietidningar.

Men när Simon och hans vapendragare Calle Thörn beslutar sig göra ett oneshot med den yppersta fansin-eliten, i form av Johannes Nilsson, så blir de ändå satta på plats med kraft och kräm. Tidningen, som heter Poesi, har fester som tema, vilket betyder att Simon och Calle gör var sin habil vardagsrealistisk serie om var sin fest. Serier som i ett annat sammanhang hade framstått som ganska bra, men när man kommer till Johannes intensiva text om en korridorfest under hans studietid i Lund inser man rätt snabbt vem som är kung på hammondorgeln.
FJ

Fler recensioner