Anki: Hej och välkomna till den första och enda debatten om den svenska fansin-scenen. Jag heter Anki Sundelönn, och jag jobbar här på Lava. Jag är också fansinmakare, fansinet Akasha, det var också därför jag fick börja jobba här. Det var min lilla merit för att börja jobba och samla in fansins och försöka stödja fansinvärlden. Och vi börjar med en liten presentation. Per Larsson, Zynthec, berätta lite!

Per: Ja, jag kan börja med att berätta genom att visa hur den ser ut. Så där ser den ut idag, det är det sista numret vi har givit ut, och så här såg den ut när vi började. Vi har hållit på i cirkus fem år. Det handlar om mestadels elektronisk musik, lite gothic, industrial, lite av varje. Intressant musik. Till största delen

Anki: Ni är ett av de här fansinen som är på väg att bli magasin, eller so strävar...

Per: Ja, det kan man säga. Lite beror det ju på hur man ser det, i och för sig. Personligen så vill ajg gärna hålla det på ett mitt i mellan-stadium, typ, där man inte får så mycket strikta order från skivbolagen kanske, att man ska skriva om just den här gruppen eller nånting liknande. Fast å andra sidan så vill man ju gärna att tidningen ska se bra ut också, så att så att säga, inte....

Anki: En lite högre ambitionsnivå?

Per: Ja.

Anki: Okej. Sen är det Simon Gärdenfors från Ukraina...

Simon: Ja! Hej och välkomna! (allmänt skratt åt Simons överdrivet glättiga och TV-mässiga tonfall) Jag gör tidningen Ukraina. Så här kan ett nummer se ut. Här har vi... ett med färgutsida. Och det började.... som tidning mest i serieform. Det har funnits lite innan Ukraina, det var mer kompisar och gäng som hade lite så här "serie-jam", att vi satt och ritade och drack sprit och liksom... umgicks, ungefär. Och vi har gjort film och klistermärken och sånt också, men sen så blev det mer och mer en tidning. Och vi gjorde serier i den. Sen så nu så har jag kommit ifrån serierna lite, så det är ganska mycket texter och annat, lite reportage och foton och sådär. Så det behandlar lite allt möjligt, utom musik då.

Anki: Varför har du frångått att göra bara serier?

Simon: Ja, jag ritar ju serier till andra tidningar också, jag har varit med i Mega-Pyton, jag har gjort DJ:Röv och Pappa Y-front, det är nåt som jag har blivit känd för. Eller, känd och känd, det är väl relativt... Men eh, varför jag har slutat, serier, det är väl lite... äckligt, så där.

Anki: (skrattar) Okej.

Simon: Till för barn och förståndshandikappade (nå i publiken skrattar)

Anki: (skratt) Sen är det Svante Tidholm, De-Generation.

Svante: Ja. Jag har gjort zines väldigt kort tid, bara ett par månader, och de två nummer jag har gjort ser ut så här. Det är en gratistidning som jag har klippt och klistrat ihop på få timmar. För min del så handlar det mycket om att jag skriver väldigt mycket texter och har omsatt dem på olika sätt, men på nåt sätt så kom jag till en punkt då jag kände att de kommersiella, etablerade medierna inte var sanna över huvud taget, och därför kände jag att jag ville göra det här helt själv. Och mitt zine är, jag vet inte, det kanske är svårt att kategoreiuser riktigt. Jag vill kunna säga att det är ett polititiskt zine, men det är politiskt på det sätt som jag tycker är riktig politik, det vill säga i själen och hjärtat, och det går inte att liksom påverka invadrarpolitik utan att påverka invandrarfrågan i hjärtat först, och på den nivån är det jag vill lägga mig. Så texterna är ibland väldigt mycket "fuck you" och "jävla skitvärld", och ibland är de liksom "krama varandra, det är det enda sättet vi kan komma nånstans på". Och så blandar jag ut det hela med lite dikter och lite recept och lite sköna diagram, så att man ska liksom kunna se hur hjärnan fungerar. Men kortfattat så handlar det om att visa liksom hur bred en människa är, hur många olika saker en människa innehåller. För ingen människa är bara politik, eller bara - talar jag för länge? (Simon skrattar) - eller bara linssopperecept, liksom, utan man innehåller matlagning, man innehåller knulla och man innehåller politik och man innehåller liksom allt det här och jag vill på nåt sätt få fram allting, och det är liksom min ambition (nån i publiken tjoar av hänförelse)

Anki: Bra. (fniss) Då fortsätter vi till Jon Lindqvist. Elle'.

Jon: Jag heter Jon, kallas för Elle', jag gör en tidning som heter Elle'. Brukar vara ganska mycket mindre än den här (visar senaste numret). Jag gjorde ett musikfansin tillsamman med en kille som Henrik Lindqvist, som sitter och säljer skivor där borta. Det brukar vara hans position. Jag tyckte väl inte att det var så jävla kul att göra musik-.zines, så jag började skriva om vår första turné vi gjorde med mitt band, mitt/vårt band, och så ville jag inte sätta in det som en artikel i tidningen, för att det kändes inte som att den andra redaktören som jag var med då, inte Henke utan en annan kille som heter Tobias [ville ha med den]. Jag kände att jag ville göra en tidning som handlade enbart liksom om, om mig (Simon skrattar).

Anki: Kände du då att det kunde vara nån som var intresserad?

Jon: Nej (allmänt skratt) Men jag gjorde det ändå, och jag tror första numret tvingade jag mer eller mindre på folk. Jag har fått brev från tjejer, mest, som säger att "Ja, jag fick nåt papper, och så när jag städade byrålådan igår så läste jag det, och jag kunde inte sluta". Det var kanske formatet som skrämde många, det här lilla A6-formatet.

Anki: Ja, det var min panel, eller vår panel. Nnu kommer jag att börja ställa frågor, och det är total anarki. Har ni nån fråga så är det bara att räcka upp handen. Mitt i alltihopa. Och den första odödliga frågan är "Vad är ett fansin?", för det verkar ju som att det finns några oskrivna regler, lite pekpinnar och så där.

Simon: 24 sidor A5, häftat. Svartvitt.

Jon: Helst.

Svante: var inte det där en onödig, liskom, en liskom teknisk fråga, är det ett zine om det är kopierat, är det ett zine om det är tryckt, är det ett zine om det har distribution, är det ett zine om man tar betalt för det, är det ett zine om man lever på det, liksom. Det finns ju en massa olika sorters zine. Det kanske inte går att komma fram till en regel vad ett zine är liksom, och det är väl lite genomgående, det som man kan liksom slås av när man är här, att det finns inte en zine-värld, liksom, utan zinet är ju bara ett medium för att får fram en uttrycksform. Och därför så kanske det blir fel om man sitter och liksom "A6 eller A5, vad säger du?" (Simon fnissar)

Jon: Jag tror att allting sammanfattas av det som stod i introt på det där jävla programmet - ursäkta, det var inte alls meningen att svära, ag var bara nervös - att det handlar om att nån som gör det för en passion och inte för pengar och berömmelse.

Per: Det kanske är enklare att komma fram till vad ett fansin inte är.

Svante: Det är väl precis lika svårt. Kanske.

Anki: Okej. Varför gör man ett fansin, om man nu utgår ifrån er. Finns det nån fel anledning att göra ett fansin?

Svante: Det är väl det som är grejen: Det är väl aldrig fel att göra nånting, liksom. Och det är väl aldrig fel att uttrycka sig på nåt sätt, liksom. Det är väl också ett problem, att alla är så jävla mycket ute efter att hacka ner på nånting, att "Fan vad dåligt det var". Men jag tycker att man har en valfrihet, liksom, och valfriheten går ut på att man får läsa skiten, eller också behöver du inte läsa skiten. Och därför ska folk inte klaga så mycket De ska låta saker vara, liksom. Det kanske finns folk som tycker om det, och då får de göra det. Man ska inte vara så jävla neggig, liksom. För att göra nånting är liksom det vackraste av allt ändå.

Simon: Jag hade gärna blivit av med musik-fansinen.

Per: vad menar du med det då?

Simon: Nej, jag tycker inte om musik-fansin. Eller, musik har jag på sista tiden börjat tycka illa om. I början så var det mest att jag själv inte ville lyssna på musik, då, men nu har det mer blivit ett förakt mot musik och musikintresserade. (skratt från publiken)

Per: Det kanske är som mannen här säger, att man kanske ska lämna det åt sidan...

Svante: Ja, det känns som att den åsikten var ganska onödig.

Simon: Det kan väl inte vara onödigt att tycka nånting.

Anki: Nämen, det finns ju många som tycker att om du startar ett fansin för att du blir journalist eller för att du vill få gratis skivor så är det av fel anledning. Kan det vara så?

Jon: Är man så pass fattig att man vill ha gratis skivor så gör man väl ett zine, men man upptäcker att det tar lite mer tid än vad man egentligen trodde från början.

Svante: Det är väl upp till, liksom, om folk läser så är det väl så det är. Va fan, det går väl inte att säga nånting om. Avsikterna, spelar det roll?

Per: Och om man är nöjd med det man ger ut så blir man åtminstone glad själv.

Svante: Precis, vad är nästa steg då, om en CP-skadad gör en tidning, ska man då säga liksom "Du får inte göra en tidning"...?

Simon: Har du läst Åtta Sidor?

Svante: Är det ett CP-zine? (publiken skrattar)

Simon: Det är nog inget zine egentligen, det är enkla nyheter för handikappade.

Jon: Jag har läst!

Simon: Själv prenumerant?

Jon: Det är faktiskt underbar läsning!

Svante: Ja men eller hur, då kan man ju inte... Det skulle ju va fel.

Per: Men det är ju inget fansin!

Anki: Ehrmmm, grabbar....

Jon: Jag gör ett fansin för att hajpa mig själv, okej, jag erkänner nu då. (spridda applåder)

Anki: Okej. Om vi ser runt omkring oss, vad vi har samlat här och runt om i vårt avlånga land. Hur ser fansin-scenen ut idag i Sverieg. Är den, som, jag tycker att det borde vara, ett komplement till etablerade media?
Jon: Jag tycker att största delen av de musikfansin, alltså de jag läser, de är jävligt kackiga, faktiskt. Men jag har kommit fram till att mängden fansin som kommer fram idag, det är 16- 17- åringar som gör ett fansin för att de, mest för att de lyssnar på musik. Och då skriver man om det förstås. Men sen, när man växer lite , så börjar man ifrågasätta, varför lyssnar jag på musik, och varför är jag punkare eller... Och då utvecklas det, men många stannar på det planet. Att det blir ett dåligt fansin, bara.

Svante: Kan man inte vända på frågan och fråga varför de konventionella medierna är så otroligt dåliga i stället? Många gånger känns det som att de journalister och kreatörer som arbetar med konventionella medier, de skulle må så otroligt mycket bättre om de gjorde ett zine i stället. För genom att kliva in i den här kommersiella medievärlden så har de ju gjort avkall på så många delar av sig själva redan, så att det blir ingenting kvar till slut.

Simon: Men det finns ju många i etablerade medier som har samma inställning som Elle´-killen här, att de vill hajpa sig själva, och det är väl lättare då om man når ut till 20000 i stället för fem och en halv eller så.

Svante: Ja, det har du inte tänkt på!

Jon: Ja, jag är sell-out, jag. Förlåt.

Anki: Men allvarligt, om man har ett fansin, och det är ingen som kan säga vad du ska tycka eller vad du ska skriva, kan man inte använda det lite längre än vad man gör idag?

Per: Man kanske, om man har ett fansin så kanske man inte behöver springa skivbolagens ärenden på samma sätt. Det är väl ganska praktiskt, då skriver man om nånting som folk litar på i större utsträckning. Förhoppningsvis.

Svante: Jag tror bara att det varierar så otroligt mycket, i mitt fall handlar det om att jag inte skulle vilja se mina texter, de här texterna, i en kommeriell tidning, alltså. Det skulle kännas helt fel, och därför skulle jag inte göra det.

Anki: Kan vi kritisera varandra då, över huvud taget, de fansin som finns idag?

Svanet: Ja, utifrån varandras förutsättningar. Jag menar, du kan ju kritisera mig och säga "Jag tycker att ditt zine är så här. Men man kanske inte kan säga "Jag tycker att alla zine är så här".

Anki: M-hm. Okej. Sedan om man läser flera fansin, deras förord så händer det flera gånger, och även inne i tidningarna att de kanske ber om ursäkt, att det har blev inte så bra som de tänkt sig, att "Det här är inte så bra, men vi trycker det ändå". Varför gör man så?

Jon:Jag tror att Lasse i Sävar som gör sitt zine, han är inte riktigt säker på sig själv, men han vill gärna komma ut med en åsikt. Och han helgarderar sig genom att säga "Ursäkta, men jag tycker så här". Och att han ser det här som att man är öppen för att ändra sig.

Del 2 (av 3)