Anki: Men måste man ursäkta sig då?

Jon: Nej.

Svante: Det är helt onödigt. Lite ödmjukhet hade väl inte skadat, men man behöver inte be om ursäkt.

Simon: Jag tycker att i de flesta serifansin som jag har läst så har det varit snarast tvärt om, att de flesta skriver i sina förord att "Det här är så jävla bra", och "Vi kommer att ta över världen", men sen så är det inte så jättebra och de tog aldrig över världen.

Anki: Sen om man ser både på Elle' och på Ukraina så utgår de mycket från er själva, de är väldigt subjektiva, eller personliga i alla fall. Kan man vara för personlig?

Simon: Om andra förstår vad man menar så tycker jag inte att man kan vara för personlig. Man kan vara för intern, bara likso, referera till futurusitisk typografi, eller nånting. Det kanske inte är så intressant för folk som inte är insatta i det. Men om det är nåt allmängiligt som kärlek eller relationer eller så, så tycker inte jag att man kan vara för personlig.

Jon: Jag tänker på ett exempel där en kompis till mig gör ett fansin, och där han då skriver i en artikel om hur han blivit sexuellt utnyttjad som barn. Och jag undrar om han verkligen tänkt igenom den effekten den gav. Fats ändå så bröt han helt nya marker för vad man egentligen kan skriva i ett fansin. I alla fall i Sverige, tror jag.

Simon: Tyckte du att det var för personligt då, det han skrev?

Jon: Nej, jag bara reagerade... Eller, att jag... Ja... Nej... Jo, kanske...

Simon: Men vadå, jag tycker absolut sånt är intressant att läsa om. Det är mycket intressant att utnyttja nån, eller läsa (skrattar åt sin Freudianska felsägning) att nån blivit utnyttjad sexuellt än en recension av Prodigys senaste tolva.

Jon: Jo, visst, men alltså, man kanske inte hade tänkt sig genomslagstkraften i det skrivan ordet, att när du väl skrivit det, så finns det där, och det kommer alltid att finnas där, och det är lite svårt att ändra på också, om man känner att "Det här skulle jag inte ha gjort", och det är jävligt svårt att ångra sig i det fallet.

Per: Då kan man väl ge ut ett nytt nummer, och skriver det.

Jon: Ja, visst.

Anki: Men hur intressant är det egentligen, om ni utgår från er själva, att skriva om sig själv? Funderar man över det?

Jon: Ja, jag har funderat väldigt mycket över det. Men jag kom bara fram till att jag inte har nåt vettigare att skriva om än det jag upplever tillsammans med mina vänner. Jag försöker förmedla min syn på världen på ett sånt sätt som inte så många andra gör.

Svante: Det är väl inet så mycket att säga om det egentligen. Om jag skriver om mig själv och folk vill läsa det, så är det väl kul för dem. Om nån skriver om sig själv och ingen vill läsa det så är det junaturligtvis väldigt tråkigt, för den personen. Det är tuff skit, liksom.

Jon: jag har faktiskt fått väldigt många positiva reaktioner på mitt zine, faktiskt. Utan att vara, så där...

Simon: ja, de som bryr sig, de ger ju oftast positiv kritik. Den sämsta kritiken som man kan få, tycker jag, är att ingen bryr sig över huvud taget. Jag bläddrade i lite i det här Elle', och jag tyckte att det handlade för mycket om musik och för lite om dig själv, på nåt sätt där också. Det stod väl nån sån turnédagbok eller nåt sånt, det orkade jag inte läsa heller

Svante: Fan vad skönt att höra! Nej, men det handlar ju mer om att sitta i en bil än musikrecensioner, på nåt sätt.

Simon: Ja, det var ju inga musikrecensioner, men allting kretsade ändå runt musik i alla fall.

Jon: Men jag spelar ju i ett band!

Simon: Sluta med det då (skratt och applåder)

Jon: Men mitt liv kretsar ju kring musik, och, nä, inte helt och hållet, men ganska mycket, och då blir det ju... Efter att jag skriver om mig själv så kommer musiken naturligtvis in, och att jag kanske är lite rädd för att utveckla mina åsikter, för det är ganska svårt att få ner på papper exakt vad man tycker ibland. Förutom om att jag tycker att Infest är världens bästa band, t ex....

Okänd frågeställare i publiken: Ursäkta, men... (resten omöjligt att uppfatta)

Svante: Definitivt.

Frågeställaren: (knappt hörbart, men ganska långt mummel)

Svante: Det finns väl, jag håller med dig, men det finns... Det finns ju dåliga exempel också, när man bara skriver om sig själv så att det bara blir en intern diskussion om sig själv, och sånt är inte kul att läsa heller. Men jag håller definitivt med dig, allt man skriver är ju personligt på ett eller annat sätt.

Jon: Som en journalist frågade mig i går om varför jag var så subjektiv, och hon tyckte att meda var jävligt objektivt, och jag tycker att ingenting, inget skrivet ord, är objektivt. Det är ju alltid en människa bakom som skrivit det, liksom.

Per: Sen om man har ett fansin så kanske det inte krävs lika mycket, att man ska kunna lika mycket, som i mitt fall kanske då om musik. Vi gör en musiktidning, och då kan det kännas skönt att få skriva av sig.

Anki: En fråga som vi också ställt oss här på Lava är "Vad är det som fattas bland fansinen?". Vad är det som inte syns? Finns det nåt speciellt, förutom subkulturerna inom musiken, och serietecknare och så.

Svanet: Det är alldeles för få tjejer som gör zines. Det tänker man ju på på en gång liksom. Vad sitter det fyra killar här för, och så sitter du och ställer frågor. Det är ganska sjukt.

Anki: Vad tror du att det beror på?

Svante: Det beror på att män får lära sig från början att vi ska tala rätt ut, utan att ifrågasätta så mycket, oss själva, lika mycket som flickor.

Anki: Tror du att det är så basic?

Svante: Nej (skratt). Men jag tror att det kan finnas nånting i det.

Jon: Jag tror att det är lika mycket killar som tjejer som skriver, bara det att det är killar som har en önskan att visa det för andra.

Simon: Jag tycker också det. Jag tycker inte att det är ofta att man träffar en tjej som inte säger att hon skriver på nåt sätt. Men som sagt, det är kanske inte så många som ger ut det, kanske.

Anki: Varför ger hon inte ut det då?

Per: Ja, jag tror inte på teorin att de inte skulle vilja att nån annan läste det.

Jon: Nej, inte viljan, men att våga.

Svante (förgrymmat tonfall): Det är för att det här samhället är så jävla fucked up så att flickor får lära sig att de ska hålla på med smink och... euhhmnnn, müsli i stället för att göra zines liksom! (publiken skrattar och applåderar) Och därför har de inte tid att göra tidningar!

Simon: Tja, det är rätt många som skriver, även om de håller på med smink och müsli (spridda skratt) så skriver de. Det är jättevanligt att folk skriver, men jag vet faktiskt inte varför de inte ger ut det. Det kan jag faktiskt inte svara på.

Jon: Vad frågade ni oss för?

Svante (till Anki): Ja, vad tror du?

Anki: Det lämnar vi till efteråt.

Jon: Nej!

Svante: Men va fan, skämtar du, du är ju enda tjejen här, säg!

Anki: Ja, jag känner det att man är väldigt självkritisk. Vi har hållit på sen -92, och det har varit en lång kamp, kan man säga. Vi har varit beredda att lägga ner efter varje nummer, kan man säga.

Jon: Ja, men det är man ju alltid.

Anki: Nä, men vi är väldigt självkritiska, det är mycket "Kan jag det här?" och "Är det här tillräckligt bra?", och "Har jag nåt att säga?" Och man ältar de frågorna ganska mycket. Kanke lite mer än vad killarna gör. Sen till den gamla vanliga frågan, om Internet är ett hot mot pappersfansin eller bara ett komplement.

Per: Jag tror personligen på det senare alternativet. Absolut. Det ska vara på papper, tycker jag personligen.

Anki: Men tycker du att det är hotat? Det behövs ju ett ganska stort maskineri för att trycka en tidning.

Per: I vårt fall så har vi gjort så att vi har en hemsida och en pappersvariant av det hela. Och vi lägger mest energi på pappersvarianten.

Jon: Jag tror mest på att man lägger ut texterna [på nätet], fast man ger ut det på papper.

Simon: Det bästa med Internet skulle vara för att nu så, i och med att man kan hämta ned musik och så och bränna det på CD-skivor så går det åt helvete med muskindustrin, och det ser jag som en positiv utveckling (publiken skrattar och applåderar).

Per: Det som är bra med Internet annars är väl också att kommunikationen mellan läsarna och de som gör tidningen har blivit mycket bättre.

Svanet: Ja, det är ju verkligen sant. Kommunikationen har ju verkligen ökat. Men sen varierar det väl liksom...(till Simon) Jag antar att du inte är så jävla sugen på att lägga ut serier på internet? För det ger väl inte riktigt samma känsla... Det beror jupå vad man har för syfte, om det handlar att föra kampen kan man jun använda... snö lika gärna som Internet eller papper. Det spelar ju liksom ingen roll, mediet är obetydligt i det fallet.

Simon: Det finns serier av mig på nätet, jag har inte lagt upp dem själv, men sök på "Simon Gärdenfors" så kommer du att hitta ett och annat. (spridda skratt)

Anki: Förutom Internet, om man ser Internet som ett hot mot pappersfansin, finns det nåt annat som möjligtvis kan göra att de försvinner?

Svante: Ja, medieskolorna, dessa Satans uppfinningar av detta samhälle där vi ska försöka institutionalisera kreativititen på det här sättet. Det är fan ett stort problem. Man skapar små skyddade verkstäder där man slussar in fjortonåringar så att de ska sättas i ALU-köerna till dåliga friteatergrupper och sånggrupper och sitta och göra zines, eller vad fan de gör... (svåruttydd kommentar från Simon) Nej, fel, de ska slussas in i mediavärlden redan från tolv års ålder, liksom...

Simon: Så du menar gymnasie-...

Svante: Ja, det tror jag är ett hot, liksom. För att folk, för det väl rätt tydligt att anledningen till att folk inte gör fler zines, eftersom det är så uppenbart mycket bättre, är för att de tror att de kommer att må bättre av arbeta i en konventionell, kommersiell, industri, där man, där det går till på ett helt annat sätt. Ja?

(frågeställare från publiken): Finns det nån motsättning, menar du att du inte skulle kunnna jobba på DN på dan och göra fansin på nätterna, eller vadå?

Svante: Vad fan ska du jobba på DN för, om du gör fansin på nätterna? (nån ropar "Vad?") Han sa "Finns det nån motsättning mellan att jobba på DN och att göra ett fansin på natten", och det tycker jag definitivt, faktiskt.

Simon: Jag publicerar mina serier både -

(Två frågeställare från publiken, en man och en kvinna, mumlar ohörbart)

Svante: Nej, det har jag slutat med, det är därför jag gör den här tidningen i stället.

Anki: Vi kanske skulle berätta om din bakgrund?

Svante: Nej.

Anki: Nej tack. Vi lämnar det.

Svante: Nej, men, jag har skrivit länge, jag har börjat skriva för lokaltidningar när jag var femton, och jag har frilansat för många olika tidningar, både liksom Svenska Dagbladet och varit med och startat tidningen Darling och så vidare, liksom. Så jag har väl gjort den kommersiella mediedelen på sätt och vis liksom. I alla fall på väldigt låg nivå, liksom. Men grejen är att har man väl gjort det, och tänker efter så lkommer man fram till att man skriver texter om hur sjuka kroppsideal vi har på en sida, och så vänder man sida, och så är det en jävla annons för L'Oreal. Va fan, det går inte ihop! Och ju mer man tänker på det, desto tydlogare blir det att man måste sträcka upp fingret och sätta sig och klippa och klistra, liksom (en stor applåd)

Anki: Är det några fler frågor? För jag har inga fler.

Svante: Säg gärna emot! Jag vet att det sitter lite etablerade journalister här ute i lokalen, som kanske har några invändningar eller andra... Ja?

(En okänd manlig frilans ute i publiken, kanske en etablerad journalist): Finns det... (mummel) Är det inte samma... (mummel) Jag kan ta mig själv som exempel, jag är frilans.... (mummel)

Svante: Det du talar om, nu kanske inte alla hörde, men det du talar om är den otroligt svåra frågan "Hur mycket är det värt att kompromissa för att nå ut till fler folk?". Och den frågan kommer man ju aldrig nånsin undan, liksom.

Simon: Men om du skulle ha exakt samma texter som du har i det här fansinet, men blev erbjuden att bli distribuerad av Tidsam och få en fet månadslön. Hade du gått med på det? Du hade ju fått ut samma budskap, fast bara till fler folk?

Svante: Ja, det är en jättebra fråga. Det skulle ta ungefär sjutton timmar att svara på.

Simon: Det känns som att du bara har inställningen att det ska vara jävligt mycket punk, därför ska man inte nå ut till många, även om man har möjlighet. (spridda applåder)

Per: Går det att kompromissa nånting över huvud taget?

Svante: Ja, det är jättesvårt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag menar, vi har ju haft exempel här [på scenen] som visar att det går att nå ut till många, som Punk Planet är ju ett bra exempel på det, att det går att fixa på nåt sätt liksom. Lukas? (här når bandet 30-minutersstrecket. När det vänts fortsätter Svante att orera:) ...vilja att det anns pengar i den här världen. Och pengar är ju ett otyg som man helst inte vill röra i, men det måste man göra.

Del 3 (av 3)