Serietidning, 84 s, 27.50. Snart i en Konsumbutik nära dig.

Egmont, november 2000.

Mega-Pyton#38

Källor som står förlaget nära gör gällande att Roffe Classon har utlyst priset "Galagos Allra Fulatse Hund", vilket utgår till den tecknare som lyckas bäst med att driva stagnationen och upprepandet av gamla idéer allra längst. Den senaste utgåvan av Galago tyder på att det blir målfoto som avgör om det blir Ackebo, Mats Jonsson eller Gunnar Lundkvist som får det åtråvärda priset.

För oss som är mer intresserade av att läsa serier än att ta del av Redaktör Classons bisarra koncept-idéer (vi minns ju alla också de stolliga formatändringarna som följde med de två förlagsbytena och som var tänkta att illustrera Hegels gamla klassiska idéer om tes-antites-syntes, som Marxismen-Leninismen sedan tog till heders. Finns det nåt värre än gamla proggare?) är det en lisa för själen att Mega-Pyton fortfarande kommer ut någorlunda regelbundet.

Det senaste numret bryter inte större mark än att Peter Bagges Hate ersatts av Joe Matts Peepshow som källa till lång inledningsserie. Seriehistorien måste som bekant ständigt skrivas om, och även om Matts självspäkelse inte känns lika revolutionerande nu som för tio år sedan så är det ändå en trevlig omläsning. Problemet är bara det att just Joe Matts medverkan ger tidningen en grav slagsida åt skildringar av mäns (okej då, pojkars/grabbars/Aspergerfalls/psykopaters) problem med relationer till det motsatta könet, eftersom även Johannes Nilsson, Simon Gärdenfors och Rasmus Gran behandlar samma ämne i sina kortare bidrag. Var detta tänkt som nåt slags tema-nummer, eller vafalls? Varken Matt, Gärdenfors eller Nilsson bör i och för sig skämmas för sina bidrag, men de hade kanske inte behövt samsas i samma nummer. Och när jag ändå håller på och gnäller kan jag ju säga att numrets korta gags (av Kaz, Kellerman m fl) inte direkt håller toppklass. Men å andra sidan räddas kompotten av den gamla "Mest lovande amatörserietecknare år 1990"-trojkan Mats Jonsson, David Liljemark och Daniel Ahlgren, som alla visar sig i toppform med sina respektive bidrag. Speciellt David förtjänar ett hedersomnämnande för sin hudlöst inkännande skildring av sina föräldrar. Tveklöst det bästa han någonsin gjort, och ska han fortsätta i den här stilen så snackar vi snart yppersta världselit.
FJ

Seriealbum, 176 s färg, större än A4, $24.95.

Drawn & Quarterly, juni 2000.

Drawn & Quarterly Vol. 3

När denna antologi var en vanlig, simpel serietidning snarare än ett lxyigt och dyrt serielbum, d v s för si så där tio år sedan, så var den en självklar tummelplats för de då allra hetaste nya talangerna. Folk som Julie Doucet, Joe Matt och Debbie Drechsler förekom stadigt och taktfast. När dessa tecknare väl fått egna tidningar att härja i gick luften ur, och även om förlaget försökte med konstgjord andning i form av lite lyxigare utgåvor med längre berättelser, och då ofta översatt kontinentaleuropeiskt material, ville det sig aldrig riktigt. Det kändes som att tidningen kastat sig huvudstupa från en vital amerikansk tradition in i en ganska nattstånden Epix-europeisk sådan. Min åsikt tycks ha delats av läsarna, för tidningen sålde uselt och hamnade raskt i de vandödas krets.

När D&Q nu gör comeback för andra gången så känns det åter ganska skakigt. Visst kan Chris Ware göra stiliga omslag och visst har Pentti Otsamos vardagsnovell verkshöjd, trots att han plankar Mazzuchelli helt skamlöst och trots att fjolårets album var ett sömnpiller. Men de flesta andra kortare serier här lämnar mig likgiltig. De erbjuder ett Epix/Pox-idiom utan gnista eller humor, och framstår som nåt som plockats ur en hög med refuserade Raw-bidrag cirka 1991.

Det som ändå får mig att tro att denna antologi har något slags framtid för sig är de två längre inslagen. Det ena av dessa är 30 söndagssidor "Gasoline Alley", Frank Kings gamla dagspresserie från som knappt publicerats på svenska alls och av någon anledning aldrig återtryckts på engelska heller, trots att den brukar anses som en av de allra bästa "klassiska" dagspresserierna. Serierna är från 20- och 30-talet och är vardagsfilosofiska och mycket vackra. Ett återkommande tema är förundran över naturens skönhet och årstidernas växlingar, ett tema som i och för sig upprepas så pass ofta att det i längden blir lite enahanda. Men ändå, ett intressant smakprov som väcker i alla fall mitt intresse inför de längre berättelser som utspelades i dagsstripparna under samma era.

Fast det stora slagnumret är ändå fransmännen Dupuy och Berberians albumlånga berättelse om Monsieur Jean. En kortare berättelse med samma figur publicerades i det förra numret av Drawn & Quarterly, men den var inte alls lika bra som denna. Det handlar om den 30-nånting-årige författaren Jean och hans liv, vänner och relationsproblem i Paris. Berättarstil, karaktärsteckning och teckningar håller alla en väldigt hög klass, och det är lätt att dra paralleller till t ex Hate eller Minimum Wage, även om allt är gjort med uttalat franskt temperament och huvudpersonerna alla är en aning äldre än i de amerikanska föregångarnas serier. Det blir liksom mer Lokko-rom-kom och betydligt mindre sammhällskritiska orgier i balla amerikanska alternativkulturreferenser. Mindre humor, mindre utanförskap, mindre våld och mer moget och avspänt. Ett lättare handlag, kort sagt, mognare, snällare och kanske tråkigare också. Men jag gillar det.

Sammanfattningvis så kan jag varken fria eller fälla Drawn and Quarterly, även om jag har mina misstankar om att de få positiva inslagen i denna volym mer var en lycklig slump än en indikation på återupptagen kvalité och nytänkande
FJ

Serietidning, 28 s, $3.50.

Drawn & Quarterly, juli 2000.

David Collier: Surviving Saskatoon

David Collier följer upp fjolårets strålande "Humphrey Osmond, Psychedelic Pioneer" med ännu en dokumentär med personlig ton. I sin förra tidning utgick han från sina personliga erfarenheter av psykedeliska droger i sin lokalt förankrade skildring av de vetenskapsmän som tog världshistoriens första syratripper. I denna slafsar han på med ännu mer lokalfärg och berättar om en yngling på väg till Vancouver för att tjacka ganja som råkar stanna till i Colliers hemstad Saskatoon och där blir oskyldigt misstänkt och sedermera dömd för ett bestialiskt mord.

Jag är på gott humör och utnämner glatt och skamlöst såväl Collier som den genre han arbetar i till de för tillfället mest underskattade inom de tecknade seriernas underbara värld. Undrar förresten när det här med dokumentärserier kommer att sprida sig till Sverige?
FJ