Fansin, 44 sidor A5, maj 2001

10 spänn till:
c/o Hasselbo
Studentbacken 21/208
115 57 Stockholm

Ni kanske är bekanta med det faktum att jag gav ut ett fansin som hette Schipperke för några år sedan. Även om jag inte är särskilt nöjd med innehållet i något av de sju nummer jag gav ut är jag fortfarande ganska belåten med genomslaget den hade. Inte för att många har läst den, men desto fler lär hört talas om den med tanke på dom sanslösa hyllningar den utsattes för i tidningar som Benno, Monitor å Seriechock. När ungdomsgården Lava anordnade tillställningen "Fanzinemanifest 99" skickade dom ut en enkät till ett antal fansinutgivare landet runt, däribland mig. Enkäten bestod av ett antal korkade frågor vi förväntades svara på. Resultatet skulle sedan publiceras i "manifestets" katalog. Här är frågorna och mina svar:

"Hur vill du kategorisera ditt fanzine?

Inte alls. Som ni kanske läst i Schipperke nummer 6 är det med yttersta tveksamhet jag ens accepterar epitetet "fanzin".

Berätta lite kort om hur det startades.

Efter en måttligt framgångsrik seriekarriär i början av nittiotalet sadlade jag via rabiata insändare och misslyckade recensioner om till skriftställarbranschen, som från min naiva utsiktspunkt framstod som något mer lukrativ än det inkrökta serieghetto som lyckats med konstycket att minska ännu mer i omfång sedan mitt halvarslade avhopp. Till en början fokuserade jag mitt skapande på material någon annan kunde bekosta utgivningen av, men med tiden blev min verbala diarré för omfattande för att någon annan, särskilt inte de kroniska slapptaskar jag alltid lyckas komma i kontakt med, höll takten, och de alltmer utdragna förseningarna tvingade mig slutligen, på hösten 1996, att finansiera min egen utgivning.

I Sverige, i dagsläget, är jag illa tvungen att svara inkompetens, bristfällighet, intolerans och ynkedom. Vad som BORDE karakterisera ett fansin är att den ansvarige hellre syr fast sin redaktörs gomsegel i struphuvudets hanses mynning än att ändra ett jävla semikolon på order och därför aldrig kommer få se sig själv i anständigt tryck, men bristen på förbrytarmentalitet råder i ärlighetens namn inte bara bland fanzinister i det här landet.

Mitt gigantiska ego. En drivkraft som avtagit i styrka i takt med att den fula verkligheten avslöjat alltmer av sitt frånstötande anlete i och med att jag unisona hyllningar till trots aldrig verkar lyckas sälja mer än ett hånfullt antal exemplar av varje nummer. Bli inte överraskade om jag inom en inte helt oöverskådlig framtid överger min hopplösa misson för ett stillsamt lantliv där morfinmissbruket tagit över krativitetens roll som bränsle för den fortsatta kapplöpningen mot dödsbädden.

För tillfället studielån. Hur jag i framtiden ska undvika hederliga dagsverken återstår att se. Tips välkomnas varmt.

Det allmäna målet med min skapande verksamhet är naturligtvis oförskämd rikedom, eller åtminstone ekonomiskt oberoende. Målet med Schipperke i synnerhet är något blygsammare: att klå den hägrande hundraexemplarsgränsen mina derivativa kollegor aldrig verkar har större problem med. Det lär förstås bero på att jag stolt vägrar sjunka så lågt som att ordna anständig distrubution, så jag har nog egentligen inget annat att skylla på än min brutna stolthet och värdighet. Som för övrigt förpestat mitt liv på oräkneliga plan under de två strapatsrika sekel som förflutit sedan min födelse, men det är en annan historia, för omfångsrik för att få plats på en sida i en mässkatalog.

Hur fanzins på språk jag inte förstår ser ut skiter jag alldeles fullkomligt i. Fanzinscenen i USA har jag inget att anmärka på. Rollerderby, Answer Me!, Bananafish, Beer Frame och liknande titlar har allt svenska fanzins saknar; intelligens, integritet och personlighet."

Jag blev nesligen refuserad. Christian Pallin, den evige nöjesförbättraren, hävdade fegt att mina svar var "för långa" och jag svalde min förtret ty jag är inte den som ämnar gå i konflikt med glada entusiaster som bara vill väl. Men jag är ganska säker på att mina negativa vibbar inte ansågs passande i ett forum avsett att prisa den okritiska "gör det själv"-andan. Själv tycker jag emellertid att jag lyckades få allt av substans om min inställning till självutgivning sagt, de nollställda frågorna till trots. Jag har inte läst något inhemskt sedan dess som fått mig att ändra uppfattning. (Grabbarna bakom "Vit Slavhandel" begår exempelvis kardinalfelet att låta fansinet handla om musik, detta ständigt återkommande övergrepp på ljudmiljön som jämt och alltid blir upphov till diverse taskiga vibbar när folk samlas till fest. Som alla andra musiknördar avslöjar sig redaktionsmedlemmarna ganska snabbt som veritabla Stereohitlers, som inte kan ha kul utan att ackompanjeras av sin inskränkta musiksmak, i deras fall punkrock med 1981 som "bäst före"-datum. Det enda som beredde mig viss läsglädje var det icke musikrelaterade inslaget, en hyfsat skriven artikel om nittiotalets lågvattenmärken inom svensk film. Kunde lika gärna gått i Nöjesguiden. Och det menar jag som beröm. Nöjesguiden är en underhållande tabloidprodukt som jag läser med glädje. Gratis är den också! Folk som har problem med Nöjesguiden har problem med deras musiksmak. Och har man problem med någons musiksmak är man en inskränkt musiknörd och stämningsförstörare som hör hemma i min svarta lilla vedergällningsbok) Fansinister landet över: ni har ingenting att komma med. Lägg ned verksamheten på momangen. Vi är INTE roade.
Johannes Nilsson

Amatörserietidning, typ lite större än CD-häfte-format, 64 s, omslaget screentryckt, inkluderar originalteckning, februari 2001

Underground Lodge
P.O. Box 401089
San Francisco
CA 94140
Den Fria Världen

Annars har jag en bunt till försäljning också. Ställde ut nåra på Bordertown, och de tar visst 69 pix för den så då gör väl jag det med, inklusive porto. S:t Eriksg 57, 11234 Sthlm.

Mats!? O. Strömberg: Amphibious Mutant

Som många redan vet så är svensk-amerikanen Mats!? en urstyv tecknare, men som serieberättare har han ofta svårare att få till det. Den här skrönan om en utblottad mans vräkning, flytt till öde ö och närkontakt med en amfibiemutant är t ex smålustig på ett par ställen, men förmår inte engagera mig i någon högre grad. Men det är en mycket tjusig liten utgåva, i och för sig. Håll utkik efter andra upplagan, som ryktas vara på gång och ska komma förpackad i nåt slags cigarretui.
FJ

Amatörserietidning i lyxutförande, Optimal Press, 104 s serietidningformat, 130 kr, september 2000

Allt för konsten 2

Jag skrev förordet till den första volymen av Allt för konsten, men när jag väl läste den blev jag inte speciellt imponerad. En ojämn samling serier av flera av de bästa yngre svenska serietecknarna, allt på det givna temat självbiografi och vardagsrealism. Dessutom hade de för mig tidigare okända Eva Gyberg och Li Österberg fått medverka med bidrag som jag uppfattade som pliktskyldigt vardagsnära, kåserande material. Av deras teckningsstil att döma så skulle de hellre syssla med manga-inspirerad fantasy, och min djärva gissning var att de fått medverka snarare för att göra könsfördelningen jämnare och för att de utgjorde toppskiktet på någon avlägsen serieskola än för att de egentligen platsade.

När nu (eller snarare i höstas… eh… Ursäkta.) den andra volymen landar på mitt bord så känns det ganska mycket som att redaktörens syfte med albumet snarare är att skapa en tidskriftsliknande plantskola för nya talanger än att skapa en helt solid samling vardagsrealistiska serier. Redan albumetablerade namn som Ahlgren och Grennvall blandas med tecknare från förra volymen samt gamla bekanta amatörserie-ansikten som Stefan Petrini och Håkan Lindgren, som här får visa sig i dagsljus för första gången. Även om det finns enstaka dikeskörningar som t ex Marcus Ivarssons textlösa spårvagnshistoria som befinner sig i vardagsrealismens utmarker och vars stela teckningar och Epixmässiga handling lämnade mig fullkomligt likgiltig, måste jag säga att albumet håller en både hög och jämn klass. Li Österberg börjar t ex bli en kraft att räkna med i sina Ahlgrenska alienationsexcesser, och Petrini har jag ju redan lovordat på annan plats, även om det i och för sig finns en hel del andra tecknare i samma genre som varit minst lika värda en Optimal-kontraktering. Men de verkliga höjpunkterna utgörs av Åsa Grennvalls och Karna Ruseks respektive bidrag. I Åsas fall rör det sig om ett återtryck av hennes kontroversiella DN-serie som väl de flesta redan läst vid det här laget, speciellt som jag är så fruktansvärt sent ute med den här recensionen. Jag håller fast vid min redan fast etablerade åsikt att serien är besinningslös och bra, men privatmoraliskt suspekt. Karnas serie om sin fängelsevistelse är, om man nu ska vara petig, mer journalistik eller dokumentär än egentlig vardagsrealism, men mycket bra i vilket fall. Hon är verkligen en tecknare som borde ha albumdebuterat för länge sedan, men jag har aldrig någonsin riktigt begripit mig på Optimals utgivningspolitik, så varför skulle jag helt plötsligt göra det nu.