Seriealbum, 328 s A4, helt i färg, $24.95. Juli 2003. |
I början av 80-talet kom en serietidskrift som hette Raw. Redaktionen på Raw hade en idé om att de skulle visa seriemediet respekt genom att trycka avantgardeserier i stort format, med bra papper och tryck. Denna idé stod i ganska god samklang med det glassiga 80-talet, och Raw blev ganska snart både mycket omtalad och inflytelserik. Flera serier från Raw publicerades på svenska i Pox och den hade ett en uppenbart inflytande på till exempel Galago. Redaktören Art Spiegelmans "Maus", som publicerades som följetong i Raw, innebar ett självklart lyft för seriemediet som helhet när den sedermera utgavs i samlad bokform. Efter ett antal år övergick Raws format till A5 och tidningen lades sedan ner i början av 90-talet, när "Maus" var färdigställd och en våg av svartvita, anspråkslösa ofta självbiografiska serier redan tagit över rollen som den mest vitala serietrenden. Raw var alltid pretentiös, internationell och intellektuell. Berättartekniska experiment och för seriesammanhang avantgardistiska teckningar var ofta viktigare än sammanhängande historier. De tecknare som gavs ut på t ex det då nystartade förlaget Drawn & Quarterly framstod som Raws antites. De nya serier var klart rotade i en nordamerikansk tradition från undergroundserier och Harvey Pekar, snarare än i ett internationellt avantgarde. Vad gäller både innehåll och form var dessa serier helt klart mer i fas med en del andra tendenser i tiden, som grungerock och lågkonjunktur, och förespeglade det verklighetsbesatta, sena, 90-talet. De "Raw"-inspirerade serierna förde samtidigt en ganska tynande tillvaro, bortom strålkastarljuset, även om den unge Chris Ware, som faktiskt hann publiceras i Raw ett par gånger innan den lades ned, var klart påverkad av Raw. Utformningen av och innehållet i Wares tidning Acme Novelty Library, av många ansedd som en av de viktigaste återkommande titlarna runt millennieskiftet, härstammade i rakt nedstigande led från Raw. Sedan 90-talets början har sedan trenden gått från rena bekännelseserier till längre, inte nödvändigtvis rent självbiografiska, berättelser, och i och med att Chris Ware blivit en av ledargestalterna inom denna våg så har dennes status som en övervintrad "Raw"-tecknare förbleknat. Samma sak kan sägas gälla en tecknare som Charles Burns, som fick sitt genomslag med de första numren av Raw, där han tecknade närmast postmoderna serie-episoder, men numera är djupt upptagen av en lång berättelse som trots ett slags sf-tema snarast har vardagsskildring och epik som nyckelord.
Men, som sagt, i skymundan har de mer konstnärligt experimentella serierna levt och frodats. Snygga, ofta handtryckta, små häften har producerats i till exempel Québec, Marseilles och en ockuperad fabrikslokal i Providence, Rhode Island. Ofta har dessa häften varit lika mycket konstföremål som seriefansin, och ofta har innehållet i dem befunnit sig i seriemediets utkanter. Ofta har det varit orienterat mot fristående illustrationer i nåt slags avantgardistisk serie-stil. Även om dessa häften trycks i små upplagor så har rätt många sådana givits ut, och vissa av tecknarna har även låtit publicera sig i bokform, så att säga "ovan jord". Jag har dock länge förhållit mig kallsinnig till denna typ av övningar, eftersom jag läser serier för att få ta del av nåt slags berättelser, i vid mening, inte för att dregla över aldrig så snygga teckningar i osammanhängande, vagt skämtsamma serieepisoder. Till exempel så tycker jag att den i detta sammanhang kände och ofta omhuldade gamle Raw-tecknaren Gary Panter är ganska ointressant. Seriemediets styrka är inte artsyfartsy-runk, utan kommunikation, Sture Hegerfors sa det redan på 80-talet, men han hade faktiskt rätt i just det. Vissa av dessa konstnärliga tecknare tenderar dessutom att arbeta med åh-så-finurliga pantomimserier när de väl får röven ur vagnen och faktiskt gör serier. Eftersom jag haft kännedom om denna suspekta verksamhet så är jag inte speciellt överraskad av att en tidning som antologin Kramer’s Ergot, med lyxigt utförande, högt pris (ett annat av Raw:s adelsmärken) och en medverkandelista som inkluderar flera av de ledande namnen inom screentryckarfandom, existerar. Det som förvånar mig är att den till stora delar faktiskt är en riktigt bra antologi, dessutom med en helt egen estetik. En genombläddring ger en stark och unik känsla av 00-tal snarare än 80-tal. Frånvaron av redaktionell text och närvaron av sånt som helt blanka ark färgat papper mellan serierna för definitivt tankarna till dessa handgjorda artsy-häften, och visst finns det en hel del material av den typ som jag beskrev ovan: Flera sidor i sträck med t ex färgglada collage med leksaksförpackningar som utgångsmaterial och nåt som ser ut som LSD-klotter med röd spritpenna. En serie ser ut att vara ritad av en elvaåring, dessutom på linjerat papper, och färglagd med vattenfärger, givetvis oklanderligt återgiven. Ansvarslöst slöseri med utrymme, visst, på ett plan. Men samtidigt så fungerar faktiskt detta material väldigt bra som sammanlänkande material mellan det renodlade seriematerial som också finns med. Som till stora delar lyckligtvis är utmärkt. David Lasky gör en oerhört vackert färgtryckt serie om de tidiga countryartisterna Carter Familys liv och leverne, dessutom i en stil som han kongenialt nog lånat från de dagspressier som gjordes under det 20-30-tal då serien utspelar sig. Alla barnens favorit, hjälte och pelarhelgon Jeffrey Brown gör som vanligt en självbiografisk serie. Just denna handlar om olika tiggare han kommit i kontakt med ute på stan. Bra serie, men jag kan inte direkt säga att teckningarna tjänat på att som här tryckas i större format än de behöver, i mörkblått på vitt och med gammalrosa marginaler och kanaler mellan rutorna. Då är den för mig nye tecknaren Sammy Harkhams serie mer anpassad för det lyxiga utförandet. I en stil som påminner om den som Chester Brown använder i Louis Riel och som likt Riel verkar utspela sig på 1800-talet berättar han om en man som övertalas av sin bror att tillfälligt lämna sin hustru för att gå till sjöss. Det sparsmakade, minimalistiska berättande får mig att vilja se mer av denne tecknare. Bruket av flera nyanser av gråtoner är också väldigt effektivt, liksom den karga berättarstilen är kongenial med berättelsen . John Hankiewics är en tecknare som inte imponerat på mig alls innan, men i det här sällskapet så får han till slut ihop en begriplig historia, om än berättad med formmässiga experiment som återigen för tankarna till Raw. Det handlar om en dumpad karl som uppvisar stalkerbeteende. En annan för mig ny tecknare som jag vill se mer av är Anders Nilsen som gör serier om Sisyfos och Minotaurus i en väldigt läcker streckteckning. Jag vet, grekisk mytologi i serieform borde rendera samma spöstraff som jag gav Neil Gaiman vid skändningspålen, men Nilsen lyckas levandegöra sina gestalter så pass mycket att jag inte tappar intresset, trots tematiken. Och han går definitivt inte över gränsen till Vertigo-fantasy. Vissa andra av de mer berättande serierna skäms dock en aning av att tecknarna lockats att arbeta med färg, trots att bilderna egentligen inte behövt det.
På det hela taget är det här en ganska imponerande antologi, där den låga andelen rent självbiografiskt material känns uppfriskande. Uppfriskande känns också det faktum att så många av de medverkande är nya för mig och sannolikt bara är i början av sina banor som serietecknare. På nåt sätt känns denna blandning som den självklara syntesen av den seriehistoria som jag beskrev ovan. Tiden är kanske mogen för det gamla Raw-tricket igen, så här 20 år efteråt. Kramer’s Ergot skulle kunna fungera lika bra i en konstbokhandel idag som Raw säkert gjorde på sin tid. Och om det nu krävs några tiotal sidor med hemkokta kollage och psykedeliskt telefonklotter för att lura konstnissar att läsa serier så får väl vi serieläsare finna oss i det.
Fredrik Jonsson |
Amatörserietidning, 32 s A5, 20 kr. September 2003. |
Jag har av nån anledning lätt att glömma bort att Deliriumkatten finns, så varje nummer blir en glad överraskning när det dunsar ner på hallgolvet. Den största glädjen känner jag för att jag vet att jag ska få läsa mer av Björn Ahléns serier om ett par datornördar i högstadiemiljö. Eller, det är egentligen en längre sammanhängande berättelse som närmast såpoperamässigt fortsätter i nummer efter nummer. Här får vi läsa om när Data-Tommy får besök av en flicka han är intresserad av. De spelar datorspel tillsammans, men just när det börjar bli läge för att sätta in en stöt kommer hans psykotiske nördpolare Jonas och stör dem. Fortsättning följer, sannolikt med mer om Jonas sviktande psykiska hälsa. Teckningarna är rejält krattiga, och då menar jag krattiga som i "serier gjorda av högstadieelever som hellre hade velat spela fotboll än rita", och inte "krattiga som hos Jeffrey Brown". Kombinationen tveksamma teckningar och fascinerande manus får mig att tänka på Henrik Bromanders serier. Men till skillnad från Bromander så gör Ahlén alltid serier om miljöer och figurer han verkar känna till väl. Å andra sidan så har han inte Bromanders genomtänkta och litterära förhållningssätt till historieberättandet heller, Ahlén verkar snarare skapa figurer och miljö först och sedan låta berättelsen ta form efter hand. Denna metod, samt det faktum att han väljer att berätta om utstötta förlorare, påminner mig starkt om den numera ganska bortglömda tecknaren Roy Tompkins. Tompkins gjorde en nu sorgligt bortglömd, men väldigt bra serietidning som hette Trailer Trash i början och mitten av 90-talet, men jag har inte sett några serier av honom på ett bra tag nu. Möjligen jobbar han som illustratör eller med nåt slags lågpannat måleri, för i motsats till Ahlén så var Tompkins fena på att teckna, i en uppdaterat äcklig undergroundtradition. I en insändare beskylls dessa serier för att vara "grabbigt pubertal outsiderhumor", men jag tycker inte att detta stämmer alls. Snarare läser jag dessa serier som realistiska första person-skildringar av och milda satirer över högstadienördar. Verkliga, sanna och äkta.
Som vanligt i Deliriumkatten så finns det även med en hel del textmaterial. Ludwig Trollares intressanta text om självupplevd ryktesspridning och småstadsmentalitet bildar med sin utstötthetsproblematik bildar en självklar pendang till Ahléns serie. Förnämligt. Däremot var Jon Mårtenssons korta novellartade sak fullkomligt ointressant, men den var som tur var bara två sidor.
Fredrik Jonsson |
Amatörserietidning, 32 s A5, pris oklart. Juli 2003. Dan Johansson, Törnrosavägen 4, 135 62 Tyresö. |
Tore Tranah gjorde sig under 80-talet känd för extremt slarvigt tecknade serier i diverse fansin från film- och serieföreningen Temo. Dessa har av någon anledning samlats i denna reprisvolym. Serierna återpubliceras i kronologisk ordning, och de tidigaste är i princip oläsliga tack vare en sällan skådad kombination av bristande tecknings- och berättarförmåga och allmänt slarv. De senare serierna går i alla fall att ta sig igenom, som nåt slags punkig prototyp till Åke Jävel-serierna. Men det är svårt att komma ifrån att detta är anti-serier som när de tecknades levde på sin fuck you-attityd. Dessa serier gjordes under en tid då de flesta seriefansin innehöll mer eller mindre amatörmässiga försök att återskapa serier av Knasen- eller Fantomen-snitt, och då kunde Tranahs ovilja att ens försöka platsa i Svenska Serier framstå som en frisk fläkt.
Innan denna tidning gavs ut höll jag således herr Tranahs livs-oeuvre i relativt hög aktning, men nu när jag påminns om hur pass svaga hans serier faktiskt var, efter nåt slags mer rättvis och dagsaktuell måttstock, blir omdömet betydligt mer negativt. De senare och mer sammanhängande serierna fungerar något så när, men inte ens de känns som något som egentligen förtjänar en omtryckning.
Fredrik Jonsson |
|
David Rylander: En pamflett med dom bästa serier du någonsin läst |
Recensionsarkiv. Nu i alfabetisk ordning.