Seriealbum, 264 s A5, färg + 24 s A6 färg + 24 s A7, $24. Maj 2004.
McSweeney's, 429 7th Ave., Brooklyn, Amerikas Förenta Stater.

Efter ett 60- och 70-tal som handlade om pubertala provokationer och ansatser till realism, ett experimentellt 80-tal och ett förfärande självbiografiskt 90-tal har vi kommit till en punkt där den domineras av två giganter: Chris Ware och Daniel Clowes. Båda dessa tecknare arbetar inom en relativt litterär ram, med längre, realistiska berättelser utan självbiografiska gimmicks. Men de tar samtidigt tydligt spjärn mot både en undergroundtradition med rötter både i Robert Crumbs verk och tidigare decenniers formexperiment och navelskåderi-orgier. Dessa två tecknare har var och en på sitt håll utvecklat både uttryck och förhållningssätt till sitt stoff, jämfört med sina föregångare. Några bärande idéer, här liksom hos föregångaren Crumb, är misstro mot det moderna amerikanska samhället, en djup respekt för hantverkskunnande och en nostalgi för svunna nittonhundratalseror. Detta yttrar sig ofta som sympati för outsiders av olika slag, vare sig dessa är luffare, nördar eller gymnasiala ungdomar med för åldern typisk weltschmerz. Dessa individer skildras i serierna som innehavare av något slags klarsyn som fattas i det övriga samhället, som däremot flitigt satiriseras. Kulturkritiken är ofta subtil, men finns där hela tiden, och samtidigt svår att reducera till enkla slagord. Den enda politiska motståndshandling som framstår som möjlig är att möjligen försöka göra det bästa av situationen och skapa sig en egen liten nostalgi-samlarvärld. Även om Clowes och Ware är de mest vältaliga så är de egentligen bara toppen av ett berg av tecknare som arbetar i en post-Crumb-tradition, där vissa andra, som t ex Joe Sacco, rört sig så pass långt bort från originalinfluensen att den knappast längre märks.

Parallellt med att de amerikanska tecknade serierna utvecklats till denna punkt så har de mest kritiskt uppmärksammade amerikanska prosaförfattarna arbetat med ett uttryck som sannerligen inte ligger tre mil därifrån. Författare som David Eggers och David Foster Wallace har arbetat med en typ av djupt inkännande, men samtidigt formbesatt, kulturkritik som på ett liknande sätt gestaltar en uppgiven känsla inför den amerikanska samtidskulturen som återfinns hos Clowes och Ware. Eftersom jag dessvärre inte är så pass bevandrad inom den amerikanska samtidsprosan att jag faktiskt läst dessa författare kan jag inte dra parallellerna så mycket längre än så, men det ligger en kritisk-analytisk essä och lurar där nånstans i fall nån skulle känna för att plocka up den tråden. Jag kan nöja mig med att observera att det speciellt mellan David Eggers och Chris Ware verkar finnas ett band av samförstånd: Båda är oerhört intresserade av att skapa inte bara minnesvärda texter eller serier, utan bokobjekt, där ingenting i termer av sådant som papperskvalité eller typsnitt får lämnas åt slumpen. Chris Ware gick så långt att han på egen bekostnad reste till Kina för att övervaka tryckningen av den tredje upplagan av sin stora serieroman Jimmy Corrigan, och jag skulle inte förvånas om Eggers skulle visa sig vara kapabel att göra liknande resor. Vidare så framstår såväl Eggers som Ware besatta av de formgrepp som de arbetar med, samtidigt som de på nåt paradoxalt vis lyckas begrava denna formbesatta mentalitet så djupt att den inte alltid är speciellt uppenbar för förstagångsläsaren. Dessutom hämtar de, som redan påpekats, näring ur samma utgångspunkt, en moloken besvikelse över det samtida Amerika.

Just David Eggers är inte bara en kritikerrosad och vida översatt författare, utan har även igångsättandet av en rad tidningsprojekt  på sin meritlista. Bland dessa märks det respekterade litterära magasinet McSweeney's Quarterly Concern, som bjudit på en väldigt oförutsägbar blandning av genre-fiktion, medveten formgivning och vilt skiftande format, där just förkärleken för formatbyten är en annan gemensam nämnare med Ware.

Därför känns det på något sätt bara naturligt att just Chris Ware får vara gästredaktör för föreliggande nummer av McSweeney’s, med tecknade serier som tema. Det är en avundsvärd uppgift Ware fått: I stort sett fria händer att introducera en bokläsande och frisinnad publik för den vitala amerikanska tecknade seriekulturen av idag. Ware gör precis ett så pass utmärkt jobb som man kunde förvänta sig. I princip alla de mest viktiga namnen finns representerade med antingen utdrag ur redan publicerade längre berättelser, smakprov på kommande albumprojekt eller vad jag misstänker är specialproducerat material. Spännvidden i materialet som presenteras är avsevärd. Det är lite löst grupperat i sektioner; humor, dokumentärer, fiktion etc. Det finns plats för allt från zenbuddhistiskt poetiska betraktelser över naturens skönhet till en skildring av en tvångsmässig porrmissbrukares vardag, från föregångsgestalter som Robert Crumb till en fullkomligt okänd nykomling som David Heatley, från en historisk exposé över den tecknade seriens rötter i grottmålningar till en nästan dagsaktuell intervju med en misslyckad palestinsk självmordbombare. Det här är inte bara en bok som alla med det minsta intresse för serier bör köpa och läsa, utan även ge bort till alla vänner och bekanta som inte riktigt förstått poängen med att intressera sig för en konstform som för dem framstår som avsedd för barn, infantila vuxna och förståndhandikappade.

Att räkna upp namnen på alla de medverkande i denna encyklopedi över betydande nordamerikanska serietecknare är poänglöst, speciellt som de allra flesta redan nämnts eller presenterats i Seriechock på ett eller annat sätt. Jag nöjer mig med att hålla fram tre namn som jag av olika anledningar fastnade för vid läsningen.

Gilbert Hernandez har publicerats flitigt på svenska redan innan, och jag läste hans skildringar av livet i en latinamerikansk by med nöje innan jag tappade intresset för runt tio år sedan, delvis för att Hernandez övergick till att göra porr- och barnserier, men även för att jag inte orkade hänga med i hans myllrande persongallerier, med tillhörande melodrama och självrefererande tvåloperatendenser. Jag tror att det hela också bottnade i nåt slags motvilja som jag kände mot Hernandez sätt att prioritera berättelser om kollektiv. Men de serier som publiceras här har helt andra kvalitéer än de jag mindes från hans medverkan i Pox under min tonårstid. En novellserie handlar om en liten pojke som behandlas illa av äldre grabbar under sin första skoldag; lite lättköpt kanske, men berättat på ett återhållet inkännande vis som jag gillar. Ännu bättre är den serie ensidesepisoder som på ett poetiskt och fragmentariskt berättar om fattiga lantarbetare som tvingas lämna sin by för att söka jobb i en avlägsen stad. Det faktum att samtliga serier bär titeln ”Julio’s day” får mig att misstänka att det rör sig om utdrag ur en större historiecykel, och att den lille pojken i novellen är identisk med en av lantarbetarna i ensidorna. Hernandez har finslipat och renodlat stil och stoff så pass långt att jag får en stark lust att läsa mer av hans senare produktion.

Ben Katchor är en tecknare som, tillsammans med ungefär hälften av tecknarna i McSweeney’s, medverkade i Art Spiegelmans påkostade antologiserietidning Raw under 80- och tidigt 90-tal. På den tiden tyckte jag att hans serier, med sina skissartade konturlinjer och gråtonslaveringar, var väldigt tråkiga och i princip plågade mig igenom dem. När jag nu läser hans ”Excerpt from the series Hotel & Farm”, en serie korta episoder som är nåt slags milt absurda skildringar av skapandet av varor (”Farm”) och tjänster (”Hotel”) framstår han som en den lågmält eftertänksamma satirens mästare, därtill en som i och med sin brett anlagda, om än långt ifrån hätska, konsumtionskritik ytterligare illustrerar den tes om en i långa stycken gemensam värdegrund hos de samtida nordamerikanska tecknare som jag gav uttryck för ovan. Återigen får jag lust att gräva djupare, leta fram Katchors album och fylla mina kunskapsluckor.

David Heatley har jag redan nämnt. Tidigare har jag läst en egenutgiven serietidning som enbart innehöll adaptioner av drömmar. Drömserier är en genre som många välkända tecknare fått kämpa hårt för att skapa intressanta serier av, och jag kan inte säga att Heatley lyckades speciellt väl vare sig i den tidningen eller i hans bidrag till den i övrigt riktigt trevliga antologin Kramer’s Ergot. Döm då om min förvåning när Heatley här presenterar ”Portrait of my dad”, ett fantastisk litet myller av korta episoder där han inkännande berättar om sin far. Pinsamma episoder, ovanor, sentimentala minnen om vart annat. Två drömepisoder lyckas han slinka in i blandningen också, och här, när drömmarna suffleras av realistiskt material om samma person, fungerar det. Metoden, att skildra en människa genom små, lätt pinsamma, på ytan ytterligt triviala episoder leder tankarna till Jeffrey Browns relationsserier och fixeringen vid en förälder leder tankarna till Chris Wares Jimmy Corrigan, eller för den delen David Liljemarks ”Matbordet”. Mycket, mycket bra. Heatley är definitivt ett framtidshopp.

Boken är givetvis ett mästarstycke även rent formmässigt. Ett rejält band med ett stort, utvikbart skyddsomslag i stil med det som fanns på den hårdpärmade utgåvan av Jimmy Corrigan. På skyddsomslagets utsida finns en serie av redaktören där han skildrar serieteckarens vedermödor, på insidan finns presentationer av de medverkande, en stor teckning av Gary Panter, samt mycket väl valda läs- och köptips för den läsare som fått blodad tand och vill gå vidare med serieläsandet. I de fickor som bildas i omslaget i hopvikt skick har två häften i A6 respektive A7-format stuckits in. I själva boken har blädderintrycket varierats genom att några text-essäer smugits med, och dessutom har det tjusiga greppet att reproducera serieoriginal och skisser på ett sådant sätt att blyertsstreck, gulnande papper och skrynkelveck syns använts på en del ställen där pre-modernt material som de sista, oavslutade Krazy Kat-stripparna, eller Charles Schulz sista ”Snobben”-skisser återges.

Givetvis kan urvalet av material diskuteras, och här finns faktiskt enstaka serier som jag gärna hade varit förutan, trots att de formmässigt är oklanderliga. Över huvud taget så känner jag att Ware på några ställen givit förtur till hantverksmässig fulländning framför innehåll. Till exempel så är Kaz en tekniskt sett en oerhört mycket mer skolad tecknare än Sam Henderson, men den sistnämnde lyckas betydligt mer ofta vara rolig. Gissa vem av dessa två som är med i boken? Vidare så känns det lite som att dessa formbesatta urvalskriterier, som säkerligen inte sitter djupare än att de är relaterade till Wares egen personliga smak, gjort det svårare för kvinnor att platsa. För i en medverkandelista som innefattar hela 36 namn hade det väl i rimlighetens namn gått att få med fler än tre kvinnor? Speciellt med tanke på att vissa medverkande inte ens är serietecknare, utan skribenter.

Hur som helst så kan jag inte nog understryka hur bra och viktig den här boken är. Dessutom känns det som att den bara är en milstolpe av många längs vägen mot en situation där den tecknade serien på allvar får anseende som en konstform värd att ta på allvar. Till exempel så kommer en av Kramer’s Ergot-redaktören Sammy Harkhams eget bidrag till det senaste numret av sin antologi att inkluderas i David Eggers årligen utkommande antologi ”The Best American Nonrequired Reading” som kommer ut senare i höst. Förra årets volym hade ett omslag av Dan Clowes och innehöll bidrag från Lynda Barry, tecknare som för serieläsare sedan mer än tio år är välkända namn; Harkham (som f ö inte är med i McSweeney's) är en nykomling som aldrig hunnit publiceras i samlad albumform. Så pass långt har alltså frontlinjen för de serier som presenteras för en bredare publik hunnit flyttas på bara ett år. Amerikansk mainstreampress skriver numera om serier i en omfattning som saknar motstycke i historien. Vid juletid så kommer en andra volym av ”The Smithsonian book of comics”, som en senkommen uppföljare till den lika klassiska som omfångsrika volym med förkrigs-dagspresserier som utgavs på 70-talet, med serier från hela efterkrigstiden, ett bredare urval än Wares i McSweeney's. Där kommer att finnas plats för allt från superhjältar till specialtecknade bidrag från Ben Katchor och Chris Ware. Seriemediet har, självfallet även på grund av den uppmärksamhet som följt på några serie-relaterade filmer, en oerhörd medvind i Förenta staterna just nu, och jag tvivlar på att det kommer att dröja speciellt länge innan de svenska bokförlagen hakar på på allvar. Det skulle faktiskt förvåna mig om inte åtminstone ett trendigt cutting edge-förlag som Modernista låg i förhandlingar med ett par av de ledande namnen i denna flodvåg av bra serier som bildas när fördämningarna brister efter att depåerna av kvalitets-verk stadigt fyllts på under en följd av år. Enligt alla tillgängliga uppgifter säljer den här McSweeney’s-volymen bra, och dessutom i bokhandlar, till vanliga bokläsare, inte till de redan frälsta som kollar nyinkommet-hyllan i sin lokala seriebutik varje vecka. Den lyckas verkligen nå ut, och detta är helt välförtjänt.

Idén om att nå ut med bra serier till en bokläsande publik är gammal, och allvarligt riktade försök i den riktningen gjordes redan på 80-talet, där den något osannolika trojkan Art Spiegelmans ”Maus”, Alan Moores ”Watchmen” samt Frank Millers ”Dark Knight” användes som argument för att ta mediet på allvar. En lysande serieroman om en koncentrationsläger-överlevare och två i och för sig kompetent gjorda, men ändå, långkalsong-superhjälteserier. Även om det gjordes försök att ge uppmärksamhet att föra ut även mer seriöst syftande verk som på ett mer naturligt sätt anknöt till Spiegelmans sedermera klassiska bok till en bredare publik så fanns det på den tiden inte så många andra serier som var värda all den medie-hausse som dessa serier fick, och vågen ebbade ut. Folk köpte ”Maus”, såg den som en anomali och glömde mediet. Nu är situationen en helt annan, det finns en kritisk massa av högkvalitativa verk att upptäcka för den som intresserat börjar leta. Och även om relativt få bokläsare börjar intressera sig för serier så är denna lilla, lilla fraktion av väldigt stor försäljningsmässig betydelse med tanke på hur uselt bra serier av hävd har sålt under en rad av år. Och under de generationer som nu äntligen börjat få sina välförtjänta försäljningsframgångar väntar flera nya, som redan nu, på fansinnivå håller en imponerande kvalité. Framtiden är ljus, kort sagt.

Fredrik Jonsson